Biskopsgården behöver rättvisa – inte satsningar

En kortare version av artikeln publicerades i GT/Expressen 28 januari

Biskopsgården behöver rättvisa – inte satsningar

Den som hade förväntat sig några nyheter från integrationsminister Erik Ullenhag i onsdagens Uppdrag Granskning hade anledning att bli besviken. Regeringens politik ligger fast och utgångspunkten är densamma som tidigare. Ullenhag fortsätter att pränta in samma bild av verkligheten: å ena sidan en isolerad, tärande och hjälplös befolkning ute i förorterna som inte klarar av att hand om sig själva och å andra sidan ett generöst etablissemang som hjälper de utsatta på fötter. Denna verklighetsbeskrivning är i grunden falsk och skymmer de grundläggande problemen för oss i Biskopsgården.

Trots den diskriminering som många invandrade drabbas av och trots den känsla många har av att inte räknas som fullvärdiga samhällsmedborgare, är Biskopsgården fortfarande en del av Göteborg, och en del av ett land som dras isär. Det mest avgörande problemet är inte att det inte satsas tillräckligt mycket i form av riktade krispaket och projektpengar till förorterna. Det verkliga problemet är att Göteborg har blivit en allt mer orättvis stad och att dessa orättvisor alltid kommer att slå hårdast mot områden som Biskopsgården. Klyftorna ökar och allt fler förlorar sin grundtrygghet. Detta är ingen ofrånkomlig utveckling. Det är ett resultat av en regeringspolitik som på varje punkt har gynnat de allra rikaste.

I Askim och Älvsborg har medelinkomsten ökat till 450 000 kr medan den ligger på under 150 000 kr i Bergsjön. Socialförsäkringarna ger idag allt färre människor ersättning vid sjukdom och arbetslöshet. Akademikerfacket SSR:s rapport ”Försörjningsstödets framtid” konstaterar att 200 000 personer som idag uppbär försörjningsstöd istället borde vara berättigade till a-kassa eller sjukpenning. Notan för de stympade socialförsäkringarna skickas till kommunerna som därmed får mindre pengar över för att förse oss med vård, skola och omsorg. Regeringens bostadspolitik är inriktad på att ge rika bostadsrätts- och villaägare skatteavdrag i olika former medan stödet till nybyggnation och renovering av hyresrätter avvecklas. Den summa om 100 miljoner kr som regeringen under 2012 beslutade om att avsätta för de femton mest utsatta stadsdelarna i Sverige bör jämföras med de skattesänkningar om 12 miljarder som de borgerliga partierna, med stöd av Sverigedemokraterna, nyligen klubbade igenom i riksdagen. Regeringens ”förortssatsning” motsvarar bara hälften av de ROT-avdrag som invånarna i Fredrik Reinfeldts Täby (200 miljoner kr) gjorde under 2013.

Många boende i Biskopsgården kämpar sig fram på en allt mer osäker arbetsmarknad och i ett allt mer slitsamt arbetsliv. Den borgerliga alliansen kan upprepa sitt mantra om att ”det ska löna sig att arbeta” hur många gånger som helst. Så länge ungdomar i Biskopsgården ser sina föräldrar springa mellan olika vikariat utan att bli fastanställda, slita ut sig på jobbet till låg lön eller falla rakt igenom skyddsnäten vid arbetslöshet och sjukdom, kommer orden att klinga falskt. Detta knäcker framtidstron hos många unga som sänker sina förväntningar om att över huvud taget kunna etablera sig på arbetsmarknaden. Förändringarna har möjliggjorts genom politiska beslut som har stärkt arbetsgivarnas maktposition och utökat antalet osäkra anställningsformer.

Mot bakgrund av den höga arbetslöshet och ohälsa som råder i norra Biskopsgården är varje krona som avsätts av betydelse, oavsett var pengarna kommer ifrån. Men till dess att arbetsrätten stärks och den ekonomiska politiken styrs om – från skattesänkningar för de rikaste till offensiva satsningar för pressa ned arbetslösheten, sysselsätta fler i välfärden och återupprätta trygghetsnäten – är integrationsminister Ullenhags förortssatsning en ynklig kompensation för växande klyftor.

Patrik Helgeson
ledamot SDN Västra Hisingen (v)

You may also like...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *