Palestinsk ungdomskonferens på Hisingen för rätten att återvända

15-16 maj anordnades en konferens på Mötesplats Lundby, Hisingen, för palestinska flyktingars rätt att återvända. Konferensen sammanföll med 67-årsminnet av det som palestinier kallar Nakba, ”katastrofen”, då fler än 700 000 palestinier fördrevs i samband med Israels bildande. Under två dagar kunde deltagarna ta del av föreläsningar, dikter, musik och dans. Konferensen arrangerades av ungdomar från Palestinska huset.

IMG_0050[1]

Arrangörsgruppen

– Syftet är att visa omvärlden att vi fortfarande bryr oss om rätten att återvända och vill få unga att organisera sig. Vi arbetar med att lyfta upp frågan, speciellt för oss ungdomar. Det är lätt att glömma om vårt land, vårt folk och vår rätt att återvända. Framöver planerar vi att diskutera hur vi kan påverka politiskt, exempelvis genom bojkotter och sanktioner mot Israel och samarbete med andra föreningar, berättade föreningens ordförande Magdalena Al Mawed.

Journalisten och författaren Rachid Alhajed från Uppsala, själv palestinsk flykting som vid två års ålder tvingades lämna sin hemstad, höll det inledande talet och tog bland annat upp viktiga händelser som har påverkat Sveriges och omvärldens syn på palestiniernas situation.

IMG_0021[1]

Rachid Alhajed

Särskilt inbjuden föreläsare var den israeliske historikern Ilan Pappé. Pappé är verksam som professor i University of Exeter, Storbritannien och har på svenska bland annat gett ut boken ”Den etniska rensningen av Palestina”. Han inledde sin föreläsning genom att berätta om hur han som ung student och historiker började forska om fördrivningen av palestinier i samband med det arabisk-israeliska kriget och Israels bildande 1948, det som i israelisk historieskrivning kallades ”självständighetskriget”. Tillsammans med en politiskt disparat grupp av historiker, bland dem Benny Morris, var han under 1980-talet drivande i att föra fram nya fakta om vad fördrivningen innebar för palestinier och hur omfattande den var.

IMG_0034[1]

Pappé betonade att fördrivningen av palestinier 1948 inte bara har påverkat de palestinier som tvingades fly från sina byar och städer i det som idag är Israel eller de flyktingar som idag bor i flyktingläger i Libanon, Jordanien och Syrien eller i Gaza och på Västbanken. Fördrivningen 1948 har följts av en israelisk politik för att splittra upp palestinier och förneka dem sin rätt att organisera sig. När de mest inflytelserika staterna under 1960-talet slutade att kräva palestiniernas rätt att återvända accepterade de också det sionistiska projektet om en stat vars politik har präglats av strävan efter att med olika medel upprätta en judisk befolkningsmajoritet. Enligt Pappé kännetecknas omvärldens relation till Israel än idag av dubbla måttstockar i synen på demokrati.
– Jag skulle betraktas som galen om jag sa: Jag organiserar en demokrati där vissa tillåts att vara en del av demokratin, men inte andra. Jag har även rätt att fördriva dessa människor. Samtidigt har jag rätt att kalla mig för den enda demokratin i Mellanöstern. Israel är enda undantaget. Om USA officiellt sade att judarna får inte bli fler än två miljoner, att spansktalande inte får bli fler än 7% eller rödhåriga får inte bli fler 50%, skulle ingen ha accepterat idén. Självklart finns rasism i Amerika men officiellt kan inget annat land säga ”vi har rätt att se till att en viss grupp inte förökar sig”. Det handlar inte bara om att Israel motsätter sig rätten till återvändande. Om palestinier i Israel blir fler än 30%, vilket är möjligt, anser Israel att man har rätt att fördriva delar av dem för att bevara den judiska demokratin. Detta är en omoralisk och kriminell ståndpunkt.

Pappé har nyligen gett ut boken ”On Palestine” tillsammans med den amerikanske forskaren och samhällsdebattören Noam Chomsky. I boken diskuterar de bland annat sina skilda synsätt på en tvåstats- respektive enstatslösning. Medan Chomsky fortfarande förespråkar en palestinsk stat utifrån 1967 års gränser (Västbanken och Gaza) med Östra Jerusalem som huvudstad, förespråkar Pappé en gemensam stat för judar och araber. Till skillnad från många andra debattörer som på senare tid, till följd av att Israel klyver en kommande palestinsk stat itu genom fortsatt utbyggnad av bosättningar på palestinsk mark, har gett upp förhoppningen om en möjlig tvåstatslösning har Pappé länge förespråkat en enstatslösning av politiska skäl. Pappé anser att enstatslösning är det enda som kan tillgodose palestiniers rätt att återvända och anser att grunden för Israel som stat måste utmanas då den är illegitim:
– När vi pratar om rätten att återvända som förutsättningen för fred och försoning mellan Israel och Palestina, tar vi inte bara hänsyn till flyktingars rätt att återvända eller palestiniers rätt att återvända till sitt hemland, utan säger också att den israeliska statens ideologi är omoralisk. Om du stödjer denna ideologi stödjer du en kriminell och rasistisk idé.
– Många israeler hävdar att det inte finns plats för palestinier att återvända. Men Israel hade inga problem med att ta emot en miljon ryska judar på 1990-talet och de palestinska flyktingarna kommer att återvända till platser där ingen bor idag. Det finns många exempel på tidigare händelser då konflikter har uppstått när flyktingar vill återvända till hem som är bebodda men då det har gått att lösa sådana konflikter genom kompensation, genom att man bor i närheten i samma by eller stad. Om du principiellt accepterar rätten för flyktingar att återvända hittar du den praktiska lösningen.

I samtalet med publiken efteråt uttryckte Pappé en stark oro för palestiniernas situation i framtiden. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu uttryckte strax före det senaste israeliska valet att han inte tänkte acceptera en palestinsk stat. Pappé uttryckte oro för att område C, de stora glesbefolkade områden på Västbanken som enligt Osloavtalet från 1993 står under full israelisk militär och civil kontroll, kommer att annekteras helt av Israel utan nämnvärt motstånd från världssamfundet. De växande ekonomierna Indien och Kina sätter det militär-ekonomiska samarbetet med Israel i första rummet och kommer inte att fungera som motvikter.

Det självstyre som palestinier har getts möjlighet att i perioder utöva på Gaza och Västbanken har enligt Pappé snarare påmint om de svartas enklavområden, s.k. bantustans, i Sydafrika under apartheid. Nedmonterandet av judiska bosättningar i Gaza och tillbakadragandet av israeliska trupper från Gaza, som på pappret innebär att Gaza inte längre är att anse som ockuperat, har istället ersatts med en brutal blockad på marken, till sjöss och i luften samt ett militärt våld som Pappé karaktäriserar som folkmordspolitik. Pappé lyfte dock fram att om ett starkt folkligt motstånd mot ockupationen bemöts med brutalt våld från ockupationsmakten kan detta bidra till ett starkare tryck för sanktioner mot Israel.
– Det tog decennier från att kravet om sanktioner mot Sydafrika lyftes från civilsamhället till att det blev regeringspolitik. Det får inte ta lika lång tid denna gången. Kanske kan Sverige bli det första landet som inför sanktioner mot Israel?

Pappé uttryckte också att han såg fler öppningar i och med att folkopinionen svänger till Palestinas fördel i många länder samtidigt som deras regeringar får svårare att förklara sin passivitet inför Israels övergrepp. Och den unga generationen vaknar och blir allt mer bildad och medveten om vad som sker.
– Jag kan inte veta om jag har bidragit till en förändring. Men den fråga jag kan ställa mig är: har jag gjort tillräckligt för att förändra verkligheten? Var jag en del av en kraft för förändring?

IMG_0048[1]

Eva Hammad

På lördagen talade den mångårige Palestinaaktivisten och sjuksköterskan Eva Hammad om situationen för palestinier i flyktingläger idag. Hon inledde sitt föredrag genom att berätta om hur en ung generation i Sverige, ofta med politisk hemvist i vänsterrörelsen, började uppmärksamma palestiniernas situation på 1960- och 1970-talet genom klassiskt folkrörelsearbete men också genom insamlingar till humanitärt arbete. Många svenskar kom i kontakt med palestinska flyktingar genom arbete på plats i flyktinglägren.

Hammad arbetade själv för en klinik i flyktinglägret Tel al-Zataar på 1970-talet. Kliniken organiserades av den väpnade palestinska vänsterorganisationen PFLP i samarbete med den libanesiska vänstern. 1976 pågick ett inbördeskrig i Libanon och flyktinglägret belägrades och angreps av en kristen högermilis. En natt i juni träffades hennes hem av en granat. Hennes man Yousef Hammad dödades och hon skadades själv svårt. Läkarna var tvungna att amputera hennes ena arm och hon fick även missfall. Efter intensiv vård och genom sin närvaro som svensk, i kontakt med internationella medier, kunde hon tillsammans med 400 personer evakueras i augusti med hjälp av Internationella röda korset. Dagen efter evakueringen utfördes en massaker på kvarvarande invånare i lägret innan lägret jämnades med marken. Hammad berättade därefter om sina återkommande resor till flyktingläger i Libanon och hur många palestinier i flyktingläger fortfarande lever under miserabla förhållanden. Inbördeskriget i Syrien och oroligheter i grannländer har gjort flyktingarnas situation än mer ansträngd. Tiotusentals flyktingar i Yarmouk, Syrien, har tvingats lämna lägret. Eva avslutade med att understryka vikten av att kräva palestiniers rätt att återvändande och uppmanade även till ett sammanlänkande av de initiativ och aktioner som idag sker till stöd för Palestina.

Efter Evas föredrag höll Ahed från Palestinska ungdomsrörelsen en presentation av deras verksamhet. Han underströk vikten av att palestinska ungdomar bosatta i Europa organiserar sig utifrån sin gemensamma identitet, oberoende av trosuppfattning och partipolitiska uppfattningar.

IMG_0060[1]

Palestinska ungdomsrörelsen

 

IMG_0073[1]

Fred Ekblad

Avslutande föreläsning hölls av Fred Ekblad, aktivist i International Solidarity Movement som var på plats i Gaza under Israels krig sommaren 2014. Ekblad berättade om sina upplevelser samt visade foton samt egna filmupptagningar från de israeliska angreppen mot Gaza. En av filmerna, som visar hur en obeväpnad palestinier skjuts ihjäl samtidigt som det råder eldupphör, har även skickats till FN:s råd för mänskliga rättigheter som utreder eventuella israeliska och palestinska krigsförbrytelser begångna under kriget. Israeliska soldaters vittnesmål, som delgivits genom organisationen Breaking the silence, bekräftar att sådana förbrytelser ägde rum.

Tillsammans med andra internationella aktivister som var på plats, bland dem Charlie Andréasson som var på plats för att hjälpa till att bygga upp Gazas fiskeflotta, tog de sig till sjukhus i Gaza för att undvika att dessa blev angripna. När journalister kom för att hälsa på visade dem tillsammans med personalen att det enbart bedrevs civil verksamhet i byggnaderna. Trots svagt stöd från exempelvis Röda korset lyckades de fördröja de israeliska angreppen och se till att sjukhusen kunde evakueras under ordnade former. Genom att informera de olika utrikesdepartementen om att de befann sig i ambulanser kunde skjutningar mot dessa ambulanser undvikas. Ekblad uttryckte dock ett starkt missnöje med svenska Utrikesdepartementets medvetna passivitet. Man visade ovilja inför att ta kontakt med israeliska myndigheter när de utsattes för fara och inriktade sig istället på att få hem Ekblad och Andreasson. Svenska medier som ville gör intervjuer uppmanade honom att enbart prata om konkreta upplevelser men inte sätta händelserna i sitt politiska sammanhang. Trots alla brutala scener som Ekblad fick uppleva uttryckte han ändå en vilja att återvända till Gaza och den vardag som palestinier kämpar för att återgå till.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.