Kurders organisering i sydöstra Turkiet inspirerar

IMG_0742
Söndag 24 april föreläste Minoo Koefoed, doktorand vid Göteborgs universitet, på Sjumilahallen om kurders självorganisering för rättvisa i sydöstra Turkiet/norra Kurdistan. Minoo har gjort fältstudier i denna region där hon bland annat kommit i kontakt med människor som deltar i olika motståndspraktiker och politiskt arbete på gräsrotsnivå.

Förtrycket av kurder i Turkiet kom att bli uppmärksammat för västvärlden under 1980-talet, då det kurdiska kommunistiska partiet PKK (Kurdistans Arbetarparti) inledde en väpnad kamp mot den turkiska staten, med mål om att upprätta en självständig kurdisk socialistisk nationalstat. Ideologiskt och organisatoriskt var rörelsen centraliserad, hierarkisk och inriktad på att erövra en ny statsapparat, enligt det traditionella marxist-leninistiska mönster. Under de brutala krigsåren på 1980-talet och vidare in 1990-talet, då kriget trappades upp ytterligare, visade sig denna organisationsmodell ineffektiv. Den väpnade rörelsen höll sig visserligen intakt, trots att tusentals civila kurder dödades av den turkiska militären och trots att hela byar utplånades under militärens offensiver. Den kurdiska frågan kunde inte sopas undan och PKK behöll också ett betydande folkligt stöd bland kurder. Dock lyckades man inte uppnå de ursprungliga politiska målsättningarna om att upprätta en självständig kurdisk nationalstat.

PKK:s ledare Abdullah Öcalan tillfångatogs i Kenya 1999 och dömdes till döden genom hängning av turkisk domstol, ett straff som senare kom att omvandlas till livstids fängelse efter påtryckningar från EU. I fängelset på ön Imrali började han konkretisera en ny politisk orientering för rörelsen, där demokratisk autonomi och demokratisk konfederalism kom att bli en av hörnstenarna.

I sina politiska skrifter drog Öcalan slutsatsen att nationalstaten bör ses som en del av problemet snarare än en del av lösningen. Nationalstaten ansågs exkludera minoriteter, befästa patriarkatet och bygga på mytbildningar, inte minst den kurdiska nationalismen. Det nya rättvisa och jämlika samhället kunde bara byggas nerifrån och upp. Stort fokus lades vid behovet av att bygga parallella strukturer, oberoende av Turkiets förtryckande och diskriminerande statsapparat. Det ekologiska lokala jordbruket sågs som en strategi för att göra motstånd och etablera ett oberoende från det kapitalistiska systemet. Den lokala gemenskapen behövde uppvärderas och erbjuda ett alternativ till den individualism som det kapitalistiska systemet erbjuder. Kvinnors frigörelse och fulla, jämlika deltagande i samhällslivet sågs inte bara som en jämställdhetsfråga, utan också som en förutsättning för att kunna bryta upp gamla förtryckande strukturer.

Denna lokala organisering är idag omfattande, intakt, flexibel och involverar väldigt många människor i sydöstra Turkiet. Minoo har själv studerat cellorganiseringen och sett hur arbetet tar form. De kurdiska rörelsen har utformat rådssystem som är fristående från den turkiska staten. Den lägsta och mest informella rådsnivån kallas kommin och omfattar enskilda gator eller fastigheter. Här tar man upp lokala problem av social, politisk eller praktisk karaktär. Man väljer även två språkrör, varav minst en är kvinna. Denna lösning kan anses mycket radikal i Turkiet, Kurdistan och Mellanöstern. Formellt avgörs frågorna genom majoritetsröstning, men i praktiken strävar man ofta efter konsensus.

IMG_0735
På en högre nivå finner man tax (grannskap) som utgör en formell politisk enhet. På tax-nivå hamnar frågor som inte kan lösas på kommin-nivå. Istället utser man delegater från varje kommin som behandlar frågorna gemensamt. Man bildar också arbetskommissioner utifrån intresse och behov: ekonomi, juridik, religiösa frågor m.m.

IPå ännu högre politisk nivå bildas nacve (stadsdelsråd)- och bajar (stadsråd). På landsbygden kan enheterna se annorlunda ut. De lägre instanserna kan återta mandatet från företrädare hos de högre instanserna. Rådsorganiseringen pågår parallellt med det politiska arbetet inom Turkiets nationella och lokala institutioner, samtidigt som det manifesterar ett motstånd mot dessa existerande parlamentariska politiska strukturer. På nationell nivå utgör HDP den pro-kurdiska rösten för människor i hela Turkiet som vill ha en progressiv politik för rättvisa och jämlikhet. I sydöstra Turkiet är DBP styrande parti i många byar, städer och regioner. Särskilt DBP har stark förankring i rådsrörelsen, och många är aktiva på flera håll samtidigt. Utöver detta har kvinnorörelsen KJA en parallell rådsstruktur. De organiserar kvinnoakademier och håller kurser om exempelvis våld hemmet. Få beslut kan träda i kraft om antingen rådsrörelsen eller kvinnorörelsen KJA motsätter sig dessa.

Minoo studerade rådsorganiseringen i Amed (Diyarbakir), Wan (Van) och Gever (Yüksekova). I Gever, där många tar avstånd från det juridiska systemet i Turkiet och betraktar det som illegitimt, såg hon hur den juridiska arbetskommissionen arbetade på grannskapsnivå som konfliktlösare. De försökte åstadkomma förlikning och bryta med klan- och strafftänkande. Några politiskt medvetna advokater kunde hittas i kommissionen. Hon bedrev även fältstudier i stadsdelen Sur, i Amed (Diyarbakir), ett av de områden som deklarerade autonomi efter att vapenvila mellan Turkiet och PKK hade brutits sommaren 2015. Militären beviljades inte tillträde i stadsdelen och det väpnade förbandet YPS (tidigare känt som YDG-H) började patrullera staden iklädda ansiktssjalar. Det var en mycket speciell stämning i en stad som i grunden är fattig och konservativ. Revolutionär musik spelades på hög nivå och överallt hade man satt upp banderoller för att förhindra militären från att sätta ut prickskyttar. Sur kom att bli centrum för omfattande väpnade stridigheter under hösten 2015 och våren 2016.

”När en stat utövar förtryck genom militärt våld möts denna ofta av antingen väpnat motstånd, dolda former för motstånd eller passivitet. Det civila motståndet drar sig ofta tillbaka. I Sur hände däremot inte detta. Här var det annorlunda. Den civila självorganiseringen stärktes” berättade Minoo.

Genom intensiv dörrknackning, där kvinnor var särskilt framträdande, bjöd man in människor i grannskapen till stormöten. Möten med enbart, eller uteslutande, manliga deltagare ställdes in, till dess att man kunde arrangera verkligt representativa möten. Det oerhörda och brutala våldet från den turkiska militären har dock slagit hårt mot den civila organiseringen i område. 10 000-tals människor tvingades lämna Sur när militären belägrade staden och utfärdade utegångsförbud.
”Sur ser idag ut som Kobanê. All organisering, alla försök att göra sin röst hörd och bli representerad, har kriminaliserats.”

Trots bakslagen, och trots det brutala våld som kurder i bland andra Sur och Nusaybin har utsatts för, ser hon en stor potential i de idéer och de organisationsmodeller som har tagit form. Minoo vill gärna fortsätta sina fältstudier i de självstyrande kurdiskdominerade områdena, i och utanför Turkiet.

IMG_0744

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.